Det var i mitten på 90-talet. Jag gick i högstadiet och hade en frän Robyn-frilla.



Jag och min kompis Ann-Sofie fick för oss att vi skulle åka på konsert för att se denna snygging in action.



Han skulle spela i Solnahallen i Stockholm. Själv bodde jag då cirka 25 mil därifrån, i en liten stad vid namn Askersund. (Googla gärna på staden, ett jättefint semesterresmål iallafall sommartid.)

Jag och Ann-Sofie satt i veckor och planerade vår resa. Lyssnade igenom skivan hundratals gånger för att memorera låttexterna. De måste man ju kunna om man ska gå på konsert.

Rätt som det var fick jag utegångsförbud. Vad jag hade gjort minns jag inte, men nåt djävulskap var det garanterat. Fick även förbud från att åka på konserten. Jag var mindre glad, men hade minsann en plan. Jag gömde konsertbiljetterna under madrassen så mamma inte kunde lägga beslag på dem.

Ann-Sofie drog sig ur. Hon fick inte åka för sina föräldrar heller. (Undrar om det var nåt hyss vi hade gjort tillsammans?)
Jag smed därför planer med Emma i min klass. Hennes farmor bodde vid den här tiden i Nynäshamn så där fixade vi sovplats. Emma lurade i sin mamma att allt var grönt hemifrån mig också så det inte blev några frågetecken där.

Dagen D kom. Vi tog bussen från Askersund till Hallsberg, mitt under skoltid. Tog tåget från Hallsberg till Stockholm och letade oss bort till Solna. Väl där fick jag för mig att ringa hem för att berätta att jag skulle sova hemma hos Emma på natten. Vi letade upp en telefonkiosk. (Detta mina vänner var på tiden innan mobiltelefonerna hade slagit igenom. Så gammal är jag.)

Missen här var att telefonkiosken låg vid en rätt så hårt trafikerad väg. Emma bodde i Zinkgruvan, en liten by mitt ute i skogen. Mamma genomskådade mig antagligen redan där, men hon sa inget, vad jag minns.

Efter detta letade vi oss fram till Solnahallen, där konserten skulle äga rum. Vi köade i ett par timmar. Väl inne stod vi nästan längst fram vid scenen.

Consoul var förband. Oj, vilka killar!

(Här tänkte jag lägga in en bild på detta underbara svenska pojkband som var så poppis under 90-talets senare hälft, men hittar ingen...)

Sen kom han. Peter André. Hundratals tjejer illvrålade sina ljusaste fjortisskrin. Däribland jag.

Jag blev frälst i livet som pojbands-fan.

Väl hemma var det inte lika roligt. Mamma var inte så glad. Men det är en helt annan historia.

Näst ut: Vattenfestivalen 1999. Vill ni höra? ;)