Jag sitter och funderar lite över mitt liv. Över hur det har varit. Över vilka val jag har gjort.

Jag har alltid varit väldigt impulsiv. För impulsiv ibland. Men jag tror att det börjar vända. Även fast jag sitter här och väntar på ytterligare en förändring i mitt liv. Jag längtar tillbaks till ruta 1. Till mina rötter. Där allt startade.

Det har krypit i kroppen på mig enda sedan mellanstadiet efter vad jag vill minnas.
I högstadiet var det mycket fart och fläng. Mig gick det inte att tygla. Hade jag bestämt mig för något så blev det så. Kommer ihåg när jag rymde från skolan och åkte upp till Stockholm för att gå på konsert. Minns att jag gömde konsertbiljetterna under madrassen så inte mamma skulle få syn på dem. Hur jag planerade i veckor så jag hade sovplats därborta.

Mindre smart var det dock att ringa hem från en telefonkiosk brevid en hårt trafikerad väg och påstå att jag var i Zinkgruvan. Men men.

Minns också den dagen då jag skolkade från skolan och åkte till min kompis i Åsbro, där jag tog min första riktiga fylla.
Mamma och mormor kom och hämtade mig. I bilen satt även min lillasyster och mobbades. Hon är bra på att pika. Vi kommer till det sen... ;)

Jag hade inte så värst bra betyg under mina första högstadieår, men det fixade jag till sista terminen i 9:an eftersom jg prompt skulle in på en gymnasielinje i Örebro. Vägrade gå i skolan i Hallsberg. Anledningen var väl egentligen inte studier. Var nog rätt så skoltrött. Det som var baktanken var att jag ville ifrån stan. Bort från allt, pröva mina vingar.

Jag flyttade alltså till Örebro ett par månader innan jag skulle fylla 16. Sedan dess har jag inte bott i min hemkommun.

Jag gick i skolan tills jag var 18 år fyllda. Då blev jag erbjuden min första heltidsanställning och det var jag inte sen med att tacka ja till. Flyttade till egen lägenhet i samma veva, från att ha bott inackorderad i en studentlägenhet. Livet rullade på med en massa vänner och en massa karlar som uppvaktade mig (fast det förstod jag inte då).

Efter något år började det krypa i kroppen på mig igen. Jag ville fly. Ville få till ytterligare en förändring i mitt liv. Trots att jag egentligen inte hade råd så tog jag en kompis under armen och drog iväg utomlands. Fyra gånger var jag iväg under åren i Örebro. Två gånger till Ibiza, en gång till Tunisien och senare en tripp till Thailand.

Ekonomin gick inte ihop sig. Speciellt inte med tanke på att jag sa upp mig från jobbet på grund av vissa omständigheter. Oseriösa chefer är inget jag gillar. Affären gick dessutom i konkurs, vilket inte var så konstigt.

Började söka mig bort igen. Fick jobb i Stockholm. Så hit flyttad e jag och här har jag varit sen dess. Träffade en kille. Blev kär. Fick barn. Gick isär med killen på grund av vissa omständigheter, här tänker jag inte gå in på detaljer. Ekonomin blev iallafall inte bättre av det förhållandet kan jag säga.

Träffade en ny kille ganska snart. Vi höll ihop i två år, men var alldeles för olika. Han hade helt andra prioriteringar i sitt liv än mig. Kärleken tog slut. Vi gick isär.

Så träffade jag pissnisse. Var desperat. Gjorde dumma val. Höll antagligen på att bli sol-och-vårad, men tack och lov så var jag redan ekonomiskt körd så där vann han inget!

Bestämde mig således för att vara singel. Kämpade på, har nu tagit tag i mitt liv, skaffat en inneboende och så sakta börjat reda ut mitt liv.

För ett halvår sedan träffade jag min soulmate Daniel. Känns jättebra, det är den första människan som jag verkligen kunnat öppna mig för till hundra procent. Han vet allt om mig. Och dömer mig inte. Han ser mig.

Trots att han är 5 år yngre än mig så är han den mogna i det här förhållandet. Det är han som håller mig tyglad. Det är han som lugnar ner mig när jag får mina impulsryck. Får mig att tänka både tre och fyra gånger innan jag tar beslut. Han är verkligen min stöttepelare.

Men... nu börjar det bli jobbigt igen. Jag längtar bort. Fast ändå inte. Jag längtar hem. Hem till min hemstad, till mina vänner, min familj. Hem till Daniel.

Det är dock en del saker som måste lösa sig innan jag kan packa min väska och dra.

Min son måste komma på rätt köl.
Körkortet måste jag ha innan jag flyttar.
Ett jobb måste jag även ha därhemma.

Det är mina tre delmål. De första två måste såklart vara klara innan jag kan ta tag i den sista biten.

Men samtidigt får jag ångest... Ska jag verkligen fly igen? Fast är det en flykt den här gången också? Eller är det precis som jag vill få det till - Vägen tillbaks till min verklighet?

Mycket svammel. Var det någon som orkade läsa hela inlägget? ;)