Livets mirakel.

Två ting i mikroskopisk storlek förenas och ett liv börjar bildas. Ens eget barn.

Tre fjärdedelar av ett år bär man detta lilla liv i sin mage. Man kräks, får ont i ryggen, får svårt att sova på grund av hormoner och otymplighet. Man får humörsvängningar och blir allmänt psyko. Ens kropp förändras.

Trots detta kan man inte låta bli att älska den lille krabaten som växer inuti en.

Det är också en form av mirakel. Som sagt. Hur kan man älska någon som första veckorna är mindre än en fluga?

Hur kan man frivilligt välja att gå igenom allt detta?

Det är kärlek.