Kopierar detta inlägg från min gamla blogg.

Låg och funderade inatt innan jag somnade. Tänkte på tiden som var för fyra år sedan.

Den 3 oktober 2004 jobbade jag. Var gravid i vecka 26+2 och mådde jättebra, förutom nästäppan som vägrade ge med sig. Inte blev den bättre av mitt dagliga användande av Otrivin Menthol heller. Jag var nässpaysknarkare kort och gott.

Iallafall. Två veckor senare hamnade jag på sjukhus. Läkarna konstaterade svår havandeskapsförgiftning. Låg på sjukhuset i knappt tre dygn innan de beslutade sig för att avbryta graviditeten och plocka ut bebisen. Läget var kritiskt för både mig och barnet.

Ut kom världens sötaste lilla korv. 845 gram tung och 35 cm lång. Han var så liten och skör och jag bara grät. Jag hade sån ångest över min icke fungerande kropp och tyckte så synd om honom där han låg som en benig liten fågelunge i den varma och fuktiga kuvösen.

Det tog någon vecka innan jag fick hålla honom. I flera dagar fick jag nöja mig med att titta på honom genom glas och känna på honom med händerna instoppade i kuvösen.

Här var en av de första gångerna jag fick hålla i min lille prins.