Jag är så arg på mig själv. Så fruktansvärt arg.

Pratade med Honom igår. Det gick skitbra. Ända tills jag blev sådär ömkande och patetisk igen.
Jag säger visserligen vad jag känner men jag blir så arg. Vad leder det till? Varför är det så jävla nödvändigt för mig att än en gång sitta och älta att jag har känslor och att jag vill att saker ska ordna sig?

Det kommer inte att ordna sig. Inte på det sättet iallafall.

Vad förväntar jag mig att han ska svara? "Klart jag älskar dig också och vill ha dig tillbaks. Kom hit!"

Knappast. It wont happend.

Det har varit så skönt de senaste dagarna när vi inte har haft kontakt. Visst har jag tänkt på honom, men jag har tillåtit mig själv att vara den glada och positiva gudinnan. Jag har tänkt framåt, jag har inte involverat honom i mina framtidsplaner mer än att han troligtvis kommer att finnas där för barnet.
 

Det har också varit så fruktansvärt skönt att jobba. Att inte kunna tänka och bli låg. Att vara så trött på kvällarna så jag inte orkat tänka utan bara slocknat, för att sedan gå upp alldeles okristligt tidigt för att åka till jobbet igen och bara fokusera på det.

Nu är det två dagar ledigt. Och sonen är hos sin pappa - magsjuk. Alltså är jag ensam. Och tankarna börjar snurra igen.