Snart är helgen här och jag säger bara TUR att jag jobbar.

Vår vad som skulle bli vår ettårsdag infaller då. Och det gör ont. Jag saknar som fasen.
Den här natten har jag inte sovit alls bra, tårarna har runnit mest hela tiden. Det är svårt att tänka på annat också med tanke på att jag bär en del av honom i mig, som sparkar som värsta karatekid.

Varje gång jag lägger handen på magen så är det blandade känslor.

Lycka och kärlek - Snart får jag träffa vår lille Adrian. Vår son, mitt andra hjärta.

Sorg och kärlek - Jag saknar honom. Och ja jag vet att jag har gjort otaliga försök att försöka glömma och gå vidare men det är omöjligt. Han är min soulmate. Den jag älskar. Mannen i mitt liv. Och jag vill att det ska bli vi igen. Det SKA bli så.

Även om jag inte fäller lika många tårar efter de fyra månader som gått, så finns klumpen av sorg kvar i bröstet.

Vi är vänner, det vet jag. Vi hörs i princip varje dag och det går bra att prata. Mina psykutbrott blir färre. Det känns bra.

Ett steg framåt. Ett steg i taget. Men utan förhoppningar. Det är ju enkelt.