Det känns som att vissa väljer bort amningen med fötäckta förklaringar som till exempel smärta och såriga bröstvårtor. Vissa ger upp för lätt. Visst, vill man inte så vill man inte, det är okej, men då kan man stå för det också.

Jag ammade inte mitt första barn, av den enkla anledningen att jag var för stressad och full av oro, med tanke på hans alltför tidiga födsel och alla operationer han var tvungen att genomgå. Jag kämpade med pumpning dygnet runt i 8 veckor och sondmatade sonen eftersom han var för liten för att kunna ta bröstet. Vi kämpade med amningsnapp, det gick inte heller. Tillslut sinade mjölken och jag gav upp.

Den här gången har amningen funkat sedan dag ett, trots smärta efter förlossningen (jobbigt att sitta) och senare ömma och såriga bröstvårtor. Visst har det varit tufft stundvis. Jäkligt tufft. Men man har ju sina knep. Jag satt på min amningskudde och använde amninsnapp när jag hade sår. Nu är jag härdad så nu gör det inte ont längre.

Tll syvende och sist så måste jag säga att det är fasen så mycket smidigare med amning än med ersättning. Bara det här med att slippa gå upp på nätterna är underbart. Och man slipper traggla med destillation av flaskor, koka vatten och släpa med sig allt så fort man ska ut. Och så är ju bröstmjölk det bästa käket för bebisar!