Och så måste man klara allt själv...
Jag: Hej kan du komma ut hit? Jag har kevin hemma idag och jag ska på möte med dagis, utvecklingssamtal och så ska jag fortsätta diskutera det här med stödinsats du vet
Pappan: Va? Närdå? Jag har precis vaknat här
Jag: Klockan 13. Gör dig iordning och kom hit är du snäll, Kevin kan ju inte vara med på mötet
Pappan: Nääää alltså jag har ingen lust...
Det är helt omöjligt att förstå hur en människa kan behandla sitt barn sådär, jag har aldrig och kommer aldrig förstå de jävlarna som försöker gömma sig bakom sin diagnos (min brors far tex). Jag har många diagnoser säkert fler än den där sk "pappan" men jag sviker inte mitt barn, mitt barn kommer först. Han kanske vaknar upp om 16 år (som min brors far) och inser vad fan han gjort, eller inte gjort, vad han missat. Och då går det inte skylla på sina sk diagnoser, då har man bara sig själv att skylla. Enda ursäkten att inte ställa upp på sitt barn är då man ligger i graven, död och begraven.
Gud vilken sopa!!
Jag har fått vårdnaden av min uthyrares boxningshandskar. Vem ska ha stryk sa du?
